Vår Hycklande Halo

Det är med en grop i magen som jag tittar på Looptroop Rockers nya video, ”On Repeat” på YouTube.

Ilskan bubblar upp inom mig, för att sedan sjunka ned till en mer vuxen besvikelse. Jag är besviken på dig. (Sverige.)

De gånger man fått höra de orden från sina föräldrar har man lämnats med en klump i halsen, en oändlig grop i magen, kalla händer och en svettig, skamsen panna. Men även fast än det är jag som denna gång yttrar dessa ord, tycks det bara vara jag som skäms, som förloras i mitt maghåls mörka djup.

Som vi alla vet valdes Sverigedemokraterna in i riksdagen efter det senaste valet, 19:e september, 2010.

Jag har begrundat och funderat över hur detta var möjligt. Jag har varit arg, svurit över frukostbordet, spottat på bleka bilder på hans bleka ansikte med det välkammade misstänksamt mörka håret och kramat om min gravida uppsvullna mage med ett huvud fyllt av onda aningar kring den värld som jag vill föda mitt blattebarn i.

Nog med dramatik.

Enligt Sveriges radio har 13% av SDs kommunfullmäktige lämnat sina platser sedan valet, till skillnad från den dryga 2-3% bland övriga partier. Hoppet för dagens ungdom sken tydligt igenom, när demonstrationer mot SD organiserades dagen efter valet. Man kan tycka att det kanske är dumt att demonstrera mot ett parti som på ett demokratiskt sätt valts av folket. Jag säger att pedofiler och rasister har inga rättigheter och förtjänar ingen vänlighet oavsett hur fint de maskerat sig.

Jag lyssnade på ett program på P1 för några månader sedan, ett program som bjöd på ett långt reportage kring extremhögerpartiernas växande popularitet i Europa. (Olyckligtvis har jag inte kunnat komma ihåg vilket program det var, trots ett febrilt sökande. God morgon Världen? Kaliber? Konflikt? Studio Ett?).

Reportaget var långt och beskrev ett antal olika länders motsvarigheter till SD. Frågor kring integrationspolitik, om hur viktigt den offentliga sektorn jämte den privata sektorn är samt om kultur ställdes och besvarades på ett förvånansvärt varierat sätt av de olika, men tillsynes liknande extremhögerpartierna.

En röd tråd uppenbarade sig för mig i detta gytter av ogenomtänkt, olik politik. Alla partier tycks ha blivit populära pga. en viss trötthet över den gängse politiken i landet. I samtliga länder som reportaget berörde tycktes en stor andel av väljarna i respektive extremhögerparti vara outbildade män. Outbildade män som bildat egna uppfattningar över hur samhället och världen ser ut, och nu till allas fördärv försöker tillämpa påhittade lösningar på förvrängda icke-existerande samhällsproblem. Jag darrar i mitt inre av denna tanke.

Idioternas frammarsch.

Här måtte demokratins starkaste förespråkare tvingas mumla lite förläget ner i skägget. Demokrati = folkstyre, en ytterst vacker och romantiskt tanke. Dock omåttligt läskig om Folket, alltså den stora majoriteten av en grupp människor, visar sig vara omåttligt korkade och vägrar ta det ansvar som en fungerande demokrati kräver (och häri ligger ytterligare ett problem med demokratin, utöver möjligheten att folk faktiskt är idioter) nämligen att hålla sig objektivt informerad om samhället och världen, att på eget ansvar kontinuerligt ha koll på saker och ting och att utbilda sig, antingen på egen hand eller genom redan existerande konstitutioner.

“It has been said that democracy is the worst form of government except all the others that have been tried.” Winston Churchill.

För om människor inte gör dessa saker, inte förstår de bakomliggande anledningarna till förändringar och problem i samhället, utan hittar på egna anledningar till saker och ting utan någon som helst förankring i verklig fakta, då faller demokratin.

Den ursprungliga betydelsen för ordet idiot i grekisk kultur hänvisar till en självisk person som inte deltog i politiken och demokratiska styret i Aten.

Vi har tydligen kommit väldigt långt i Sverige. Vi har valt en regeringsensemble där fler ministrar än någonsin förr tycks vilja att mest av allt avveckla sina respektive områden. (Andreas Carlgren hatar miljön och vargar och skiter i Naturvårdsverket. Gunilla Carlsson hatar biståndsorganisationer. Hillevi Engström hatar arbetslösa och tycks försöka skapa en underklass i samhället, med många namn varav ett av namnen tycks vara Fas 3are. Tobias Billström hatar blattar. Jan Björklund hatar barn och ungdomar och väntar bara tills dagen kommer då han får återinföra rätten att aga till skolan igen. Eskil Erlandsson hatar naturen och ÄLSKAR genmodifierade organismer. Lena Adelsohn Liljeroth hatar kulturen och vill inget hellre än ta alla pengar som Sverige slösar på kulturen och istället använda dem för att sänka skatterna. Låt oss heller inte frångå att nämna att Sten Tolgfors, vår försvarsminister, ÄLSKAR USA. Jag tänker inte kommentera detta dock.)

Så hur kom Sverigedemokraterna in i riksdagen?

Faktum är att det är ditt fel, och mitt fel och allas vårt kollektiva fel.

Sverigedemokraterna är liksom kackerlackor i ett försummat hus, de är resultatet av ett försummat samhälle. De vi har svikit har inte funnit något annat alternativ och det är allas vårt fel. Sverige håller på att förfalla från sitt forna folkhem till ett utsålt och urblåst ruckel. Det var inte kackerlackorna som orsakade förfallet, utan de är bara en följd av förfallet. Vi kan inte skylla på dem för våra misstag. Det är vårt ansvar att rusta upp vårt folkhem, och ta hand om de som faller mellan stolarna. Ingen skall utlämnas till bitterhetens blinda gränsland.

How modern is it to be racial?

Kanske motsäger jag mig lite. Fan vet. Men deppigt känns det. Lite.