2011-04-20

Det lilla hoppet


“Ja, best case scenario så kanske ni kommer härifrån med en frisk bäbis om två veckor.”

Nä, tanker jag cyniskt. Något måste ju hända. Inte. Kan. Allt. Bli. Bra. Nu. ?

Kan allt verkligen bli bra nu?

Efter månader av, ja, stress, ångest, kaos, som en gigantisk klump i halsen känns tanken av att det kanske är över snart helt otänkbar. Omöjlig. Klumpen flämtar liksom till i min hals. Den tjocka, knutna stressklumpen vibrerar lite, oförstående. Ovan av tanken att inte finnas till.

Kan allt verkligen bli bra nu?

Tanken är bekant. Den har stuckit fram sitt trevande tryne förr. Och den har svikit oss. Inte en gång, inte två gånger, men kanske tre, fyra gånger. Kommer hoppet överge oss en femte, sjätte gång? Klumpen fixerar sig hårdare i halsen, attraherar lite tårar till ögonen där vi väntar. Väntar på att få träffa vår dotter efter operation. Väntar på att få beskåda hur stort ärret på magen kommer vara. Lite skärrad efter bilderna som kirurgen visade för en. Av hennes tarmar och blod. Men cool ska man ju vara, och inte freaka ur bara för en sån bagatell.

Ett par veckor till bara sen kan vi leva vanliga liv med mat som kommer in och ut genom rätt kroppsöppningar, eller eventuellt om vi har lite otur, 3 till 6 månader av intravenös näring och blippande maskiner och trassliga slangar. Hurr. Det var den sommaren.

Jag blundar och försöker tränga bort alla negativa tankar. Och alla positiva tankar också. För att luta sig tillbaka och förlita sig på hoppet känns allt för skrämmande. Hoppet att det här kommer vara över nu, att vi får åka hem som familjen Huircan-Olsson, att vi får kramas alla tre tillsammans i vår stora säng, lyssna på Johnny Cash, gå på promenader i Järna, hälsa på alla goa vänner och farmor och farfar och mormor och moster och allihopa som vi saknat och som saknat oss och Ronja. Och vi ska bara vara tillsammans med Ronja och älska varandra och älska att få vara typ normala. Eller något.

Jag tror inte på Gud eller något överhuvudtaget så där. Men mitt inre ber en desperat bön.

Snälla. Låt. Allt. Vara. Över. Snart.

När Ronja hade fötts, och jag och Johannes satt ensamma på BB utan vårt barn så bestämde vi att hon skulle heta Suyai i andranamn. Vi var överlyckliga över att det barn jag burit var en Ronja, men så kom det till hennes andranamn som vi i förhand hade bestämt skulle vara ett mapuche namn, liksom jag och min syster eftersom vi härstammar därifrån. Och då, innan vi ens visste vad de kommande månaderna skulle bjuda på för utmaningar så valde vi namnet Suyai.


Suyai betyder hopp. (Inte hopp som en kanin. Utan hoppet som vi lever på just nu.)

Inga kommentarer: