Det var längesedan vi var inne på Kappahl.
Men allt känns liksom bekant. De ljusa ytorna, alla kläder som alltid matchar oavsett vad du köper, för färgerna är typ likadana, fast med små skiftningar.
”Vi kollar snabbt bara om det finns något i storlek 74-80, sen sticker vi!” Säger Johannes och stegar iväg med en ganska stor Ronja sittandes på sina axlar. Hon gapar ett stort leende, två vita tänder glänser till och en stor droppe med saliv kraschar ned på pappas axel, utan att han märker det. Jag promenerar bakom dem, ögnar lite halvintresserat igenom Dam avdelningen. Jag konstaterar tyst för mig själv att av alla otaliga Kappahl butiker jag varit i så är nog denna en av de mer oorganiserade.
Barn och bäbis- avdelningen uppenbarar sig plötsligen, varpå Johannes med en ivrigt viftandes och pipandes Ronja försöker lokalisera de där fina byxorna med hängslen och västen som bäbis skyltdockan hade på sig. Jag tittar runt.
Newbie Kollektionen.
Något rör sig i mitt minne. Det djupa såret. Det där kapitlet i livet som förträngts av bäbisskratt, leenden, blöjor, mat och kladd, och en Ronja som säger pappa, mamma, nej, hej. Bleeeergjagagajjprrrffft…
Jag minns alla pastellfärgade kläder med söta saker på. Ballonger, rosetter, nallebjörnar, hjärtan… Jag minns dessa hyllmeter med bäbiskläder. Gravida kvinnor som förväntansfullt letar igenom dem, stressade pappor med skräckslagna blickar, tysta, stolta mor och farföräldrar som målmedvetet plockar alla de finaste kläderna.
Och en mamma och en pappa utan sitt barn. Ensamma i en stad där allt kändes bländande. Och tomt.
Bland alla dessa bäbiskläder och förväntningar fanns det inga kläder som passade. För bäbisen, hon var så liten. Så jätteliten.
Jag går fram till hyllan, plockar upp en body i storlek 50, för mindre storlekar kan man inte hitta i de flesta vanliga affärer. Det är där de flesta bäbisar börjar sin garderob, vissa med ännu större storlekar ibland. Mitt andetag stannar någonstans, tar en paus. Allt blir så tyst. Den pastelliga, randiga bodyn är så förskräckligt liten. Helt sjukt liten. Och ändå.
Jag kommer ihåg alla gånger vi återvände, för nu jäklar hade vi hittat de minsta kläderna någonsin. Men på vår Ronja verkade allting på något magiskt sätt förvandlas till tältliknande klädesplagg. Jag släpper ut ett långt, hackigt andetag och minns den lilla, lilla bäbisen. Hon som var mer maskin än människa ibland, mer ben och skinn än något annat. Hon som skrek, och kräktes och sov i min famn. Ett litet, litet bylte. Det lilla, lilla hoppet.Ronja Suyai.
Jag tar ett till andetag. Lägger ifrån mig den mycket lilla bodyn. Ronjas första plagg var storlek 38. Mössan var för stor dock. Alla mössor i hela universum var för stora för Ronja då.
Jag tittar över axeln, blinkar ilsket mina våta ögon och ler åt Johannes och Ronja som förlöjligar några exceptionellt fula barnkläder. Det känns som ett annat liv. Och ändå så vet jag att det hände. Månaderna på sjukhuset. Månaderna av ovisshet. Att möta det absolut värsta tänkbara i hela världen. Att se sitt barn dö. Ronja kiknar av skratt när Johannes studsar iväg och ut ur affären. Jag tittar en sista gång på bäbiskläderna. Nu är Ronja för stor för dessa kläder, för just dessa går bara till storlek 68. En storlek som förut kändes helt omöjligt att nå. När hon väl hade vuxit så pass (efter cirka 3 månader) att hon kunde ha på sig sina första Newbie kläder så köpte vi allt som fanns. Varenda pastellfärgade body, alla klänningar och alla byxor. För nu kunde hon också ha på sig samma som alla andra. Nu var Ronja också en bäbis. Inte ett foster, inkapabel att äta och växa.
Jag sväljer den gamla sorgen i halsen. Tar ett djupt andetag, följer efter min man och min dotter. Hon blundar och skrubbar sig i ansiktet med hela armen, sjunker ihop lite av trötthet och avger ett långt klagande ljud.
Vi sätter oss i bilen. Ronja är trött och lite hungrig och blir arg, men somnar efter en liten stund. Ibland så glömmer jag att hennes början på livet var så kämpig. Ibland så glömmer jag bort allt i blöjhaven och de sömnlösa nätterna.
Ibland så glömmer jag att Ronja är en gåva. För trots allt som skett kommer Ronja få fylla 1 år om bara några månader, och fastän det verkade omöjligt när det var som värst, så kommer säkert hon också få springa runt och leka och ramla och vara en evig fighter, och evigt älskad.
