Vaknade med musik i huvudet.
Följ bilden till youtube. Det är en länk.
Jag längtar efter den riktiga världen, att andas in vårens alla dofter, bli rufsig i håret efter en svettig cykeltur bland fälten, att blunda och känna solens strålar dansa på huden och den där stickiga känslan man får när man blir lite, lite bränd av den. Jag längtar efter bra internet, en bra film, lyssna på högljudd musik och dansa i vardagsrummet när jag tror att ingen ser mig. En bra promenad. En god kopp kaffe. Mat som är så stark att snoret börjar rinna. Jag längtar efter henne. Min dotter. Mitt barn.
Hon som skriker argt när hon inte får mat, för läkarna har sagt att hennes tarmar måste vila. Vi tycker hon kan få bo i deras kontor i sådana fall, så får de lyssna på när hon skriker i två timmar. Ronja, som dräglar på mig när hon sover. Blänger på pappa när han pussar henne på kinden och river lite med skägget på hennes feta, mjuka kinder. Jag längtar efter att sitta med henne på balkongen och plantera grejer. Jag hade ju värsta planen på allt som skulle ner i mina ”krukor”(gamla burkar, glas, osv.). Jag skulle ju anlägga en liten köksträdgård eftersom balkongen är den enda yta där det är möjligt. Ronja skulle ju välta omkull mina basilikaplantor, slita upp min persilja och drägla lite på gräslöken när jag tittade bort.
Jag har ju till och med ett litet växthus som jag skulle förbereda alla plantor i. Men allting behöver ju liksom en massa tid. Att bli frisk, pigg, och glad igen.Jag träffade flera av mina vänner i Järna. Hade bestämt mig innan att jag inte skulle prata så mycket om sjukhuset, eller om Ronja, men så blev det inte. Och när jag satt på tåget på väg hem till sjukhuset så bubblade tårarna plötsligt oväntat upp och jag fick sitta med solglasögon hela färden till Solna. En hel dag spenderade jag med en sjuk mängd vänner och bekanta. Och jag kan knappt minnas att jag hade mer än två bra konversationer med någon. Bara en av mina vänner ville prata om mig som Amanda. Amanda som gillar grafisk design, och musik och kultur, och att tycka till om allt. Jag insåg det inte när jag stod där och pratade, berättade samma historia om och om igen till 10, 20, kanske 30 pers.
Det är klart att även jag förstår att andra vill förstå. Det som hänt. Men jag var ju på rymmen. Hade äntligen fått en anledning att lämna sjukhuset, lämna Ronja med Johannes. Och jag ville ju vara mig. Själv. Men det förstod jag först på vägen hem, efter en lång relativt jobbig dag. Det blir nog ingen riktigt bra slutsats till det här.
En go’ vän, inför mitt besök tyckte att jag bara skulle vara asocial. Slå bort folks frågor, säga att jag ville vara ifred. Det var ju min plan, men så blev det inte. Ibland är det svårare att hålla folk ute än att släppa in dem. Det är hårfin gräns, det där. Livet.
Kom hem till min goda man som förstod, efter lite pejlande, var jag befann mig. En kokoskaka senare (TACK LINNEA!) plus en cigg var freden återställd i universum igen.
Morgonen hade börjat med att jag hysteriskt nynnat på Hello Saferide låten som jag länkade där uppe. Och när jag väntade på buss 59 till Karolinska Sjukhuset fick jag denna låt på hjärnan istället.
Jag tänker dock för en gångs skull inte överanalysera detta.
Länk ovan.
Glad påsk. Vi firar med naturgodis samt firar att Ronja äntligen vuxit in i storlek 50.
3 kommentarer:
Att vara Ronjas eller Amandas mamma är också en identitet ;)
Grattis till sötnosen som vuxit in i storlek 50!!!!
jag känner igen så mycket av det du skriver.
den där känslan av att vara hudlös vid alla frågor men ännu mer hudlös av att sätta gränser.
det var svårt för det är jätteviktigt att få förstärka allt som känns positivt för en själv, för att orka. för att kunna komma tillbaka sen och vara just den starka föräldern. och så möts man av en omvärld som befinner sig på en annan plats: och allt är så skört och känslofyllt och det är ju ens barn det handlar om. hur säger man att man inte vill prata om det, utan att det låter konstigt? det är ju för tungt att bära det också. just då borde du ha blivit buren på det sätt du önskade just den eftermiddagen.
för mig var det skitjobbigt att vilja fly, det förknippade jag med att jag inte ville ta in situationen. det är ju inte alls samma sak! och ni är så fantastiskt starka som ser förbi det.
ok, nu överanalyserade jag istället! :)
kram till fina er!
Vilken bra 'överanalysering' Sisela :) Hela situationen blir så dubbel, det är ju svårt för många som inte varit i samma sits att förstå värdet i att kunna "fly" momentärt, både om det handlar om att faktiskt lämna bäbisen ett tag, eller bara slippa förklara för folk.
Det handlar ju inte om att man inte (iaf inte i mitt fall) om att inte vilja vara mamma, eller att man inte pallar situationen, utan bara att det funkar faktiskt inte att vara i en sån här oerhört fuckad situation hela tiden, och utöver det att man dessutom måste hålla en hel omgivning personligen informerade.
Det är svårt att gå igenom något som inte många kan relatera till.
Skicka en kommentar