Skulden över att inte vilja

Det är trist att bara vilja lämna sitt barn. Inte lämna som i att överge, även fast den tanken även slagit mig under mörka timmar, men som i att jag vakar som en hök på nästa ögonblick då jag inte behöver sitta med henne i famnen, bara kuta ut och ta en cigg och helst av helt, en undanflykt för att lämna sjukhuset helt och hållet. Kanske åka till stan, titta på fina kläder, ta en kaffe som inte smakar garvsyra och känna sig som om man faktiskt vore som andra ungdomar i ens ålder.

Det känns så jävla trist att det för det mesta känns så jävla trist att ha blivit mamma till ett sjukt barn visserligen. De få dagar jag och Ronja fick ha hemma tillsammans var dock helt okej, ganska mysiga, men liksom lite suddiga i kanten av oron att hon troligtvis inte mådde så bra trots att vi blivit utskrivna från sjukhuset.

Att vara på sjukhus är som att vara i fängelset, tror jag. Fast i fängelset får man mat. Och så får man sova.

Jag blickar bort mot Radiumhemmet, där skinnskalliga barn och vuxna överlever de värsta av sjukdomar och tänker att, ”det kunde ju faktiskt vara värre”. Och det kunde det nog. Jag stänger ögonen och tvingar mig själv att tänka framåt, tänka att jag sitter med en femårig Ronja på knäna och berättar att hon ju var lite sjuklig av sig när hon var nyfödd, och det är därför hon har det där lilla knappt synbara ärret på magen. Hon skuttar upp på fötterna och springer iväg, glatt, med långt fladdrande hår.

 Men visst känns mycket jobbigt. Ibland är jag fjantig och lägger en dramatisk hand på pannan, utbrister ”o ve!” och förfärar mig över min ungdom som förspilles innanför dessa karga sjukhusväggar, om alla mina vänner som har det roligt tillsammans där på utsidan, om allt jag missar.

Skulden hugger till i magen. Inte den där föräldraskulden som alla verkar vilja uttala sig om, utan skulden över att inte vilja, skulden över att helst av allt vilja vara totalt befriad, ung och vacker igen.

Ibland har jag tänkt att hon skulle dö. Sett mig själv stå och packa ner otaliga barnkläder i förmärkta påsar att gömmas i källaren. Dölja alla bilder som heter Ronja i en mapp någonstans på datorn. Och försöka glömma. Och den skulden över det lättnadsandetag som jag skulle ta efter att ha sörjt fyller mig.

Jag vänder mig. Tittar på min vackra man, som jag älskar mer än allt, och därefter på vår dotter. Och hon är ju faktiskt det mest fantastiska någonsin. Och då får även jag perspektiv på saker och ting. För Ronja kommer ju faktiskt bli fem år hon också, om fem år, och skutta upp på fötterna och springa iväg till nya äventyr. Hon är ju faktiskt inte jättesjuk, bara lite jättesjuk. Och det kunde ju vara mycket värre. Och jag är ju bara 21 år, och mitt korta liv kommer ju troligtvis faktiskt inte förstöras av en till två års sjukhusbesök och vistelser. Kanske det till och med kommer berikas.

Älskade dotter.

Vi ville ju bara ligga, brukar jag och Johannes säga och titta förälskade på vår vackra dotter. Fast egentligen ville vi ju mer också, det visste vi bara inte just i det ögonblicket.