Det värsta som finns måste vara att se sitt barn dö

Det har varit många långa veckor nu, i sjukhusets långa korridorer, upplysta av ljusrör, med sorgsna tavlor på väggarna och färger som försöker vara glada men endast blir ett pråligt glansigt omslag till en sorgsen film man egentligen inte vill se.

Vi är föräldrar nu, sen tre månader tillbaka. Det var väl inte exakt planerat, men inte heller exakt oönskat. Allting hade som gått väldigt fort, läskigt fort, men ingenting som skedde var oönskat. Att bära på ett sjukt barn var väl dock kanske inte helt önskat. Vi visste ju hur hela förloppet skulle se ut, framåt slutet av graviditeten skulle det bli fler ultraljud och träffar med läkare, och senast i vecka 36 skulle ungen ut med kejsarsnitt. Därefter väntade minst 4 veckor på Karolinska.

Efter tre månader känns det som om man kan börja tumma lite mer på, ja, på tidsuppfattningar helt enkelt, eller gissningar eller vad man nu kan säga får tillvaron att flyta på.

Det var den bästa dagen någonsin den dagen som den okända knodden som låg  som en oansenlig klump i magen kom ut och var världens sötaste Ronja. (Konstig mening, men hon är faktiskt världens sötaste. Faktiskt.) Det var den bästa dagen, men därefter följde många jobbiga dagar. Tunga dagar. Långa dagar på sjukhus. Det värsta som finns i världen måste ju vara att se sitt barn dö, nu har nog Ronja aldrig varit riktigt i den situationen, men jag menar, fantasin får ju sitt eget liv mer nu än någonsin förr när man sitter instängd på ett sjukhus utan mat eller vettig underhållning/distraktion och kan inte annat än notera att dagarna förflyter medans ens barn ligger inkopplad och är mer maskin än människa.

Nä, lite dramatiskt.

Men ibland kändes det så. Eller känns så. Slangar hit och slangar dit, mediciner, blodprov och millilitermått. Och ibland så kan livet få kännas lite normalt, och man får gulla med världens sötaste bäbis i famnen, bli pussad av världens finaste man på pannan och känna sig som världens mest lyckligt lottade brud.

Men det är lätt att glömma det som är fint, man får liksom krampartat hålla fast vid det, när man vandrar ner en välbekant korridor i sjukhuset och tittar på den obligatoriska bilden på Astrid Lindgren som finns på varje våning. Var inte Astrid Lindgren ändå lite smygrasistisk? Kan man komma undan med att säga Negerkung över... och komma undan med det som någon Hergé….  Men hon gillade ju barn, och Ronja är ju världens sötaste. Rummen känns som om de dekorerats med inspiration av ett dagis på 70-talet, och kök är det ju inte att tala om. Jag som alltid var extremt petig med mat (jättenyttig och alltid ekologiskt) känner mig nöjd med en microvärmd findus pizza efter att ha slitit med min jävla ekomat i ett undermåligt sjukhuspentry i en och en halvmånad.

Hela livet kokas liksom ner till det enda som faktiskt är viktigt. Och det är att hon mår bra, och att jag och Johannes mår någorlunda bra och inte glömmer hur mycket vi älskar och respekterar varandra. Alla tre.

Och däremellan spelar inget så mycket roll. Ekomat whatever. Köra bil fram och tillbaka bara för att hämta mysiga barnkläder och dockan Birk, javisst. Röka ett paket om dagen, absolut, så länge vi orkar vidare så kör vi på det som håller oss flytande. Amning var det ändå aldrig att tala om med Ronja.

Otaliga dagar av sjukhusmat, sjukhusbelysning, sjukhuspersonal och den där ickelukten som bara finns på sjukhus och ålderdomshem väntar. (Den där lukten av parfymfritt decinfieringsmedel som överöses på samtliga ytor och levande varelser).