Jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Så känns det i mitt inre, och det är med nöd och näppe som mitt verkliga djupa inre tar sig förbi min yttre inre ångest, tvingar sig att beskåda undret Ronja och suckandes vika sig inför hennes skönhet, och säga, ”jag älskar dig”, mitt barn.
Jag läser många mamma och föräldratidningar. Tanken är väl att man ska finna tröst och intresse i dessa blaskor, men jag brukar mest bli mer nedstämd. Det är något som är alldeles för rumsrent med dessa tidningar. Jag irriterar mig på att läsa på om svenska kändisars okomplicerade familjeliv. Jag blir så oerhört, obeskrivligt provocerad av att läsa om mammor som spenderar både graviditet och mammaledighet på NK. Om mammor som klagar halvseriöst om att ha gett upp fester och champagneflaskor för att vara gravida.
Om mammor som klappar sig på axeln för de gick ju inte upp så mycket i vikt, och lyckligtvis hade de ju en egen träningscoach eller tid för att träna bort det kvarliggande mammafettet. Själv gick jag ju inte upp mer än 5 kilo eftersom jag började graviditeten med att gå ner 2.5 kg, och 4 av dem försvann så fort Ronja var ute, resterande försvann tack vare stress och bara det faktum att jag aldrig tycks få i mig mer än två mål om dagen.
Sen så har ju mitt ångestdämpande rökande också stigit några grader.
Till och med jag som förbittrar mig över denna jämförelsetävling som startar så fort man ens nämner ordet barn, känner mig nästan tvingad att poängtera att jag faktiskt inte gick upp så mycket i vikt och det var ju inte alls svårt att tappa. Jag hade hellre gått upp 30 kg om jag fått en frisk dotter på köpet.
Nej men dessa föräldratidningar ger mig ingen ro. Jag hoppar bistert över ett långt kapitel om ditt barns utvecklingskurva, sneglar lite på den bara för att notera att Ronja avviker helt från kurvan. Nej, jag tror inte riktigt på att hon att gett mig ett leende ännu, fast det går tre månader. Nej, hon kan inte riktigt nå sina fötter ännu. Nej, hon kan absolut inte vända på sig själv, hon är inte ens i närheten. Jag är glad när mitt barn orkar lyfta på sitt huvud för att titta en stund in i mina ögon. Jag fick aldrig den där första kontakten med henne. Jag väntade länge på det, men det hände inte. Hon fattar nog att jag är mamma ändå, och jag tror inte hon kommer bli totalt traumatiserad på grund av det.
På något sätt får jag en vag känsla att dessa mammatidningar bara spär på jämförelsetävlingen och könsuppdelningen mer. På en sida betonar man att alla barn är annorlunda och man inte ska jämföra sina barn. Sen på nästa så har de en någorlunda korrekt utvecklingskurva. Så på en sida har en ledare som handlar om pappans likavärde i föräldraskapet. Samtidigt handlar alla andra artiklar i tidningen om mammor. Vilken sorts mamma är du? Kläder för trendiga mammor, aktiviteter för mammor och barn. Barnets förälder benämns i resten av tidningen som mamman och pappan nämns i princip endast när någon manlig svensk halvkändis gör ett utlägg om faderskap och hur viktigt det är, och det är klart att de ska belysas hur jävla duktiga alla ansvarstagande farsor är.
Naiv är man när man bara önskade att man kunde få vara en människa, en vanlig människa och inte alltid utöver det också alla stämplar som typ samhället (eller vi själva?) vill placera på oss, för tydligen är jag också tydligen en kvinna (vad nu det betyder och har för betydelse), ett offer ibland, en mamma, en ung förälder, en hippie, en arbetslös ungdom, en sån där som sysslar med amatörkonst, en backpacker, en blatte och ja, det är ju faktiskt bara jag som hittar på det mesta.
Jävla föräldratidningar.
Jag gick i alla fall ner all min mamma vikt på en och en halvmånad.
Och min unge är fan sötare än din oavsett hur många gånger din feta bäbis än vänder på sig av sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar