Överdosen

Det blev lite fel efter operationen och Ronja fick en överdos av typ paracetamol.

Jag fattade inte riktigt vad läkaren sa så det tog mig större delen av en dag innan jag faktiskt förstod att det kunde vara allvarligt. Jag försökte pejla med läkaren exakt vad detta kunde påverka och lyckades efter mycket rotande och försiktiga frågor komma fram till att det bara var levern som var i riskzonen, och motmedel mot överdosen hade satts in omedelbart.

Johannes sprang på sjuksköterskan i korridoren som hade varit ansvarig under kvällen när överdosen skedde. Hon hälsade glatt på honom.

”Vet hon ens om vad som hände?” Sa Johannes irriterat.

Nu nådde aldrig paracetamol-förgiftningen (ordet förgiftning får det att låta som en väldigt medveten handling, vilket det troligtvis inte var, men visst….) en toxisk nivå i Ronjas kropp, som läkaren uttryckte det. Men bredvid flaskan som innehöll paracetamolen hängde ju även en flaska med morfin. Jag är inte en ’tänk om detta hade hänt’ person. Men ändå, tänk om det var morfinet som de hade räknat fel på.

Då hade ju konsekvenserna varit snäppet allvarligare.

Men jag kan inte förmå mig att bli arg över detta. Visst bubblar stressen upp i magen som en dålig lunch med tonfisk i av blotta tanken av alla möjliga saker som skulle kunna gå fel när man har ett sjukt barn som får medicin och som utsätts för alla möjliga saker på ett sjukhus. På något sätt så måste jag ha förtroende i att sjuksystrar, läkare och kirurger vet vad de håller på med. Att de har fått sova. Fått morgonkaffe. Inte är hungriga och har lågt blodsocker. Eller att de heller inte är stressade eller råkar vara på dåligt humör… Alltså att de kan fokusera till 100%.

Men det var ju lite kaos när Ronja återvände till övervakningssalen från Barnintensiven (BIVA) efter operation. Ingen var riktigt beredd på att hon skulle komma tillbaka just då, och det var mitt i skiftbytet så alla systrar som tog emot henne började sakta men säkert bli allt mer stressade allt som tiden gick och deras pass drog över tiden. Samtidigt skulle medicinmängder per timme uträknas, med huvudräkning, miniräknare och papper. Intravenös näring skulle förberedas med en special fettblandning och Ronja skulle kontrolleras, hennes andning, vikt, blodtryck, saltvärden i blodet, syresättning i blodet, etc.

Jag kommer inte ihåg om jag sa det till Johannes just då, eller om jag gjorde det först efter att vi fått reda på överdosen, men när vi satt där och beskådade vår dotter som förbereddes för att inhysas på övervakningssalen så tänkte jag lite bekymrat att något kommer att gå fel.

Men av alla saker som kunde ha gått fel så var väl detta en av de ”bättre”. Eller i alla fall mindre dåligt. För det blev ju ingen allvarlig skada. Bara en trött bäbis som inte riktigt hade lust till något under 24 timmar.

Men jag kan inte förmå mig att bli arg över detta.

Vi har varit här i två månader nu, och det kräver inte många snillen för att förstå att arbetsförhållandena inom vården inte är särskilt bra, för att uttrycka det milt.

Det är bara en tidsfråga innan misstagen begås på ett sjukhus. Johannes är kulturarbetare, ljustekniker på Dansens Hus i Stockholm, och medlem i teaterförbundets fackförening.

Enligt sina avtal måste han ha elva timmars dygnsvila, dvs. att när han går hem får han inte komma tillbaks till jobbet inom elva timmar. Om hans schema skulle bli ändrat eller om han skulle beordras övertid så vore det vara billigare för hans arbetsgivare att fixa dit en vikarie jämfört med det OB tillägg som han annars skulle behöva betala ut till Johannes. Flera gånger har många i personalen jobbat dubbla pass, vilket resulterar i en 14-timmars arbetsdag. Många som avslutat ett kvällspass klockan 22.00 väljer att sova på sjukhuset för att kliva upp och påbörja nästan pass vid 6-7 tiden nästa morgon.

Man skulle ju kunna önska att de som tar hand om oss och våra barn vid sjukdom hade bättre arbetsförhållanden, och slapp ha två jobb för att klara ekonomin. Det är inte sjuksystrarnas eller läkarnas fel när det blir snett, visst någon gång kanske det beror på okunskap men för det mesta skulle jag gissa på att de fel som sker i vården beror på samma saker som andra dåligt fungerande saker i samhället. För däri ligger mysteriet. Borde inte de människor som ansvarar för våra sjuka barn, sjuka vänner, släktingar och oss själva värderas högst i samhället? Visst, en läkare får en ganska schysst lön, men arbetsvillkoren tycks fortfarande skilja sig radikalt från resten av samhället. Det är så där lagom förtroende ingivande när Ronjas kirurg trillar in på morgon med blodsprängda trötta ögon och glatt meddelar att han måste utföra en länge operation som kommer ta hela eftermiddagen och kvällen, men att han därefter kommer ta itu med vår dotter.

(”Gå hem och sov istället!”).

Och fortfarande faller den tuffaste lotten på kvinnorna i vården. Sjuksköterskorna och undersköterskorna. (ja, det finns män också men under mina 2 månader på sjukhus tror jag att jag bara sett en manlig sjuksyster.) Dålig lön, dåliga arbetsförhållanden och all ära går till läkarna som ordinerat och diagnosticerat massa grejor, men sällan utför något egentligen. Varför bryr sig inte samhället om de som tar hand om oss mest, när vi behöver det som mest? Varför får sjuksystrar, sjukbiträden, men också typ lärare alla skit? Är det för att det är ett kvinnodominerat yrke? För att det är låg status? Vad är grejen?

 För Ronja gick det ju bra i alla fall, men det sker ju misstag i vården för jämnan. Det är synd för alla iblandande, inte minst för anhöriga när det verkligen har gått åt skogen. Men det är synd om den trötta, slitna och ouppskattade sjukvårdspersonalen också.

Vad säger du om det Filippa Reinfeldt, fru sjukvårdslandstingsråd i STHLM?!

Att vara eller inte vara social

Vaknade med musik i huvudet.

Följ bilden till youtube. Det är en länk.

Jag längtar efter den riktiga världen, att andas in vårens alla dofter, bli rufsig i håret efter en svettig cykeltur bland fälten, att blunda och känna solens strålar dansa på huden och den där stickiga känslan man får när man blir lite, lite bränd av den. Jag längtar efter bra internet, en bra film, lyssna på högljudd musik och dansa i vardagsrummet när jag tror att ingen ser mig. En bra promenad. En god kopp kaffe. Mat som är så stark att snoret börjar rinna. Jag längtar efter henne. Min dotter. Mitt barn.

Hon som skriker argt när hon inte får mat, för läkarna har sagt att hennes tarmar måste vila. Vi tycker hon kan få bo i deras kontor i sådana fall, så får de lyssna på när hon skriker i två timmar. Ronja, som dräglar på mig när hon sover. Blänger på pappa när han pussar henne på kinden och river lite med skägget på hennes feta, mjuka kinder. Jag längtar efter att sitta med henne på balkongen och plantera grejer. Jag hade ju värsta planen på allt som skulle ner i mina ”krukor”(gamla burkar, glas, osv.). Jag skulle ju anlägga en liten köksträdgård eftersom balkongen är den enda yta där det är möjligt. Ronja skulle ju välta omkull mina basilikaplantor, slita upp min persilja och drägla lite på gräslöken när jag tittade bort.

Jag har ju till och med ett litet växthus som jag skulle förbereda alla plantor i. Men allting behöver ju liksom en massa tid. Att bli frisk, pigg, och glad igen.

Jag träffade flera av mina vänner i Järna. Hade bestämt mig innan att jag inte skulle prata så mycket om sjukhuset, eller om Ronja, men så blev det inte. Och när jag satt på tåget på väg hem till sjukhuset så bubblade tårarna plötsligt oväntat upp och jag fick sitta med solglasögon hela färden till Solna. En hel dag spenderade jag med en sjuk mängd vänner och bekanta. Och jag kan knappt minnas att jag hade mer än två bra konversationer med någon. Bara en av mina vänner ville prata om mig som Amanda. Amanda som gillar grafisk design, och musik och kultur, och att tycka till om allt. Jag insåg det inte när jag stod där och pratade, berättade samma historia om och om igen till 10, 20, kanske 30 pers.

Det är klart att även jag förstår att andra vill förstå. Det som hänt. Men jag var ju på rymmen. Hade äntligen fått en anledning att lämna sjukhuset, lämna Ronja med Johannes. Och jag ville ju vara mig. Själv. Men det förstod jag först på vägen hem, efter en lång relativt jobbig dag. Det blir nog ingen riktigt bra slutsats till det här.

En go’ vän, inför mitt besök tyckte att jag bara skulle vara asocial. Slå bort folks frågor, säga att jag ville vara ifred. Det var ju min plan, men så blev det inte. Ibland är det svårare att hålla folk ute än att släppa in dem. Det är hårfin gräns, det där. Livet.

Kom hem till min goda man som förstod, efter lite pejlande, var jag befann mig. En kokoskaka senare (TACK LINNEA!) plus en cigg var freden återställd i universum igen.

Morgonen hade börjat med att jag hysteriskt nynnat på Hello Saferide låten som jag länkade där uppe. Och när jag väntade på buss 59 till Karolinska Sjukhuset fick jag denna låt på hjärnan istället.

Jag tänker dock för en gångs skull inte överanalysera detta.

Länk ovan.

Glad påsk. Vi firar med naturgodis samt firar att Ronja äntligen vuxit in i storlek 50.