En gång var det en ensam mamma och pappa

Det var längesedan vi var inne på Kappahl.

Men allt känns liksom bekant. De ljusa ytorna, alla kläder som alltid matchar oavsett vad du köper, för färgerna är typ likadana, fast med små skiftningar.

”Vi kollar snabbt bara om det finns något i storlek 74-80, sen sticker vi!” Säger Johannes och stegar iväg med en ganska stor Ronja sittandes på sina axlar. Hon gapar ett stort leende, två vita tänder glänser till och en stor droppe med saliv kraschar ned på pappas axel, utan att han märker det. Jag promenerar bakom dem, ögnar lite halvintresserat igenom Dam avdelningen. Jag konstaterar tyst för mig själv att av alla otaliga Kappahl butiker jag varit i så är nog denna en av de mer oorganiserade.

Barn och bäbis- avdelningen uppenbarar sig plötsligen, varpå Johannes med en ivrigt viftandes och pipandes Ronja försöker lokalisera de där fina byxorna med hängslen och västen som bäbis skyltdockan hade på sig. Jag tittar runt.

Newbie Kollektionen.

Något rör sig i mitt minne. Det djupa såret. Det där kapitlet i livet som förträngts av bäbisskratt, leenden, blöjor, mat och kladd, och en Ronja som säger pappa, mamma, nej, hej. Bleeeergjagagajjprrrffft…

Jag minns alla pastellfärgade kläder med söta saker på. Ballonger, rosetter, nallebjörnar, hjärtan… Jag minns dessa hyllmeter med bäbiskläder. Gravida kvinnor som förväntansfullt letar igenom dem, stressade pappor med skräckslagna blickar, tysta, stolta mor och farföräldrar som målmedvetet plockar alla de finaste kläderna.

Och en mamma och en pappa utan sitt barn. Ensamma i en stad där allt kändes bländande. Och tomt.

Bland alla dessa bäbiskläder och förväntningar fanns det inga kläder som passade. För bäbisen, hon var så liten. Så jätteliten.

Jag går fram till hyllan, plockar upp en body i storlek 50, för mindre storlekar kan man inte hitta i de flesta vanliga affärer. Det är där de flesta bäbisar börjar sin garderob, vissa med ännu större storlekar ibland. Mitt andetag stannar någonstans, tar en paus. Allt blir så tyst. Den pastelliga, randiga bodyn är så förskräckligt liten. Helt sjukt liten. Och ändå.

Jag kommer ihåg alla gånger vi återvände, för nu jäklar hade vi hittat de minsta kläderna någonsin. Men på vår Ronja verkade allting på något magiskt sätt förvandlas till tältliknande klädesplagg. Jag släpper ut ett långt, hackigt andetag och minns den lilla, lilla bäbisen. Hon som var mer maskin än människa ibland, mer ben och skinn än något annat. Hon som skrek, och kräktes och sov i min famn. Ett litet, litet bylte. Det lilla, lilla hoppet.

Ronja Suyai.

Jag tar ett till andetag. Lägger ifrån mig den mycket lilla bodyn. Ronjas första plagg var storlek 38. Mössan var för stor dock. Alla mössor i hela universum var för stora för Ronja då.

Jag tittar över axeln, blinkar ilsket mina våta ögon och ler åt Johannes och Ronja som förlöjligar några exceptionellt fula barnkläder. Det känns som ett annat liv. Och ändå så vet jag att det hände. Månaderna på sjukhuset. Månaderna av ovisshet. Att möta det absolut värsta tänkbara i hela världen. Att se sitt barn dö. Ronja kiknar av skratt när Johannes studsar iväg och ut ur affären. Jag tittar en sista gång på bäbiskläderna. Nu är Ronja för stor för dessa kläder, för just dessa går bara till storlek 68. En storlek som förut kändes helt omöjligt att nå. När hon väl hade vuxit så pass (efter cirka 3 månader) att hon kunde ha på sig sina första Newbie kläder så köpte vi allt som fanns. Varenda pastellfärgade body, alla klänningar och alla byxor. För nu kunde hon också ha på sig samma som alla andra. Nu var Ronja också en bäbis. Inte ett foster, inkapabel att äta och växa.

Jag sväljer den gamla sorgen i halsen. Tar ett djupt andetag, följer efter min man och min dotter. Hon blundar och skrubbar sig i ansiktet med hela armen, sjunker ihop lite av trötthet och avger ett långt klagande ljud.

Vi sätter oss i bilen. Ronja är trött och lite hungrig och blir arg, men somnar efter en liten stund. Ibland så glömmer jag att hennes början på livet var så kämpig. Ibland så glömmer jag bort allt i blöjhaven och de sömnlösa nätterna.

Ibland så glömmer jag att Ronja är en gåva. För trots allt som skett kommer Ronja få fylla 1 år om bara några månader, och fastän det verkade omöjligt när det var som värst, så kommer säkert hon också få springa runt och leka och ramla och vara en evig fighter, och evigt älskad.

Ut ur dödens väntrum

Vi kanske åker hem imorgon på permission.

Vi kanske får bli utskrivna på måndag.

Vi kanske får påbörja vårt nya liv, igen, på riktigt, snart.

Verkligheten har blivit så liten, men samtidigt så enorm på ett annat sätt. Allt har liksom stannat av, allt handlar om Ronja. Den fantastiska lilla tjejen som ler sitt tandlösa leende och gör så att hennes stackars föräldrars hjärtan smälter var gång. Det har inte funnits något annat än Ronja, dessa tre, snart fyra månader sen hon föddes.

Vi har väntat i dödens väntrum. Lyssnat på det långsamma tickandet av klockan på väggen. Väntat på obeskrivliga hemskheter, väntat på det slutgiltiga beskedet att nej, hon kommer inte klara sig. Jag har spelat upp det här scenariot för mig själv tusen gånger, ibland flera gånger på en dag när jag inte lyckats värja mig mot mina egna tankar. Jag har velat förbereda mig själv för att överleva en ny död, överleva min dotter, utan att själv förgås.

Tanken av världen utanför har varit omöjlig att ens fundera över. I dödens väntrum finns bara här och nu, det finns ingenting utanför de karga väggarna och de tysta rummen. Bara väntan, på det tillsynes oundvikliga.

Inte ens nu, när allting pekar på att vi är på väg ut så vågar jag hoppas. Jag griper hårdare tag om Ronja, håller andan tills det är över. På något sätt skulle jag tycka det vore skönare ifall hon kräktes upp allt sitt maginnehåll igen, att hon blev så där grå och blek igen, att hon blev sjuk nu, istället för senare, när vi kommit hem, packat upp våra väskor, hälsat på våra vänner, gosat ner oss i soffan. I mitt sinne så vågar jag inte släppa sjukdomen som härjat våra liv.

Kan allt som varit vårt liv, vår verklighet verkligen vara över?

Klarar jag av en vända till av det här, att bara vänta på att minuterna ska gå? Att bara vänta på att få veta om hon kommer att leva eller dö?

Om jag tillät mig hoppas, om jag tillät mig att blunda, luta mig tillbaka och andas djupt så kanske kunde jag tänka, tillåta mig tro att nej, jag behöver inte klara en vända till. För nu pekar ju allt åt rätt håll. Jag ser mig själv stå och samtala med min favorit-barnsjöterska, hör mig själv återberätta kirurgens ord; ”… på onsdag är hon ju uppe i 60ml mat per 3 timmar, och då om det funkar bra får vi ju åka hem på permission. Så enligt hans plan om allt går som det ska kommer vi tillbaka på fredag, tar bort infarten (en slang som tidigare gett henne intravenös näring, men som inte längre används för att hon pallar äta det mesta hon behöver på nappflaska) så åker vi hem över helgen och blir utskrivna på måndag och behöver typ aldrig komma tillbaka igen.”

Jag hör mig själv säga det, ser mig själv le åt barnsköterskan som blir så glad att höra de goda nyheterna, men i mitt inre så vågar jag inte tro.

Är den här episoden över nu? Var allt verkligen bara ett ganska kort kapitel i alla våras liv? Ska det riktiga livet börja nu, även för oss? Jag inser att jag nästan bara förberett mig för att det värsta skulle hända. Jag har knappt ägnat en tanke åt att allt faktiskt kunde lösa sig. Och det är inte det att jag är rädd, eller att jag tror att jag inte kan.

Men som jag tänkt på döden dessa tre månader så känner jag mig nästan bländad i mitt inre av tanken av hur vackert livet är, och kommer vara utan allt mörker. Det är så vackert att jag inte vågar tänka på det, bara utifall att det skulle slitas bort från oss. Och det vackra livet inte blir vårt.

Imorgon får vi nog åka hem. Om allt går bra så återvänder vi på måndag för att bli utskrivna, och har vi tur så behöver vi aldrig återvända till Astrid Lindgrensbarnsjukhus, avdelning Q63, barnkirurgi.